Här om dagen var absolut inte första gången jag tänkte dessa tankar, men de kom fram till de yttersta i pannloben som det inte gjort innan. Just att jag bor i London, och jag älskar staden. Inte för att London är London, utan för att jag är London och för att London är mig. Jag har aldrig bott i en storstad, har alltid bott i samma underbara hus ute på landet/ute i skogen. Det är en sån kontrast och jag känner att jag är så mycket av de båda. Jag är både en lantbrutta och en storstadstjej.