Idag har varit jobbigaste dagen på hela året. Alla har i princip sagt hej då till alla och nu är året officiellt över. Det är bara tomt. Jag känner ingenting. Annina är inte i rummet bredvid för hon har lämnat huset, jag har gråtit mer eller mindre hela dagen och varit deppig och ledsen. Även fast tårarna rinner och hej då:n sägs så förstår jag ändå inte. Jag förstår inte att vi inte kommer träffas imorgon, som alltid annars. Det är inte så att man säger hej då föralltid, men man vet inte nu när man kommer träffas. Alltid annars har det varit att: men vi ses imorgon, eller vi ses på måndag. Nu kan det vara två veckor, eller två månader - man vet inte. Och jag är bara tom.